Någonstans i sena tonåren bestämde jag mig för att överge den lingonsylt som funnits med på tallriken till allt möjigt och omöjigt, ända sedan jag föddes. Kanske sammanföll detta med korvupproret, när jag började laga mat själv. Den hängde med ett tag, på toppen av råggröten till frukost, men försvann samtidigt med rågflingorna ur butikshyllorna.
Inte förrän för kanske ett par år sedan, när en specialinsats till yngste sonens köttbullar och potatismos krävdes, hittade jag tillbaka. Ett misstag, egentligen, med när de svärmorsplockade bären åkte fram ur frysens mörkaste igenisade hörn för att råröras, fanns inget socker hemma. Alltså, för att slippa kliva iväg till någon närliggande butik för tredje gången samma dag (är både lat och glömsk) återstod paketen med rå- och muskovadosocker. Tog det lätt bruna och vet inte riktigt vilka smaker som gifte sig där, men de gjorde det i alla fall passionerat!
Har testat lite olika sorter sedan dess – det mörkaste melassockret brunfärgar kanske lite väl mycket (kan upplevas som oaptitligt av någon?) men de flesta funkar lika bra. Nu är vanorna omvända – försöker hitta rätter som passar till (vilt, nöt och potatis).
P.S. Testa gärna lingonkir, en riktig hit (rårör med florsocker, passera i sil, en dessertsked i ett glas och på med mousserande av valfri sort, inte heltorrt, dock)!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar