Efter en (påsk-)kväll hos min syster kan jag bara konstatera att det finns sill och sill. Vanlig inlagd sill och sill som skön konst. Hennes man, C, har utvecklat och förfinat vanliga grundrecept till en nivå där man bara blir lyrisk och tårögd. Har lagt in då och då själv och konstaterat att om man följer de recept som finns i olika kokböcker (av restaurangkockar mest) så blir det som det blir. Hyfsat gott första dagen, för mycket smak av ättika redan andra och tredje, för fast i konsistensen i början och sedan för lös eller tvärt om …
Med andra ord, antalet variabler är många, varianterna på recepten ännu fler, metodiken är avpassad efter ändamål (om inläggningen ska bli klar snabbt, om man kan rationalisera bort vissa steg osv). Sedan kan man antingen leva med det (och i förlängningen hålla sig till de inläggningar som finns i fiskdiskarna) eller så gör man som C:
Skriver upp och registrerar allt – från tider, proportioner och temperaturer till utfall och möjliga förbättringer. Nästa gång testas dessa och proceduren görs om. Efter något decennium (eller två) har man så en bruksanvisning som är optimal för ändamålet; den sanna vägen till heminläggningen. Det finns vissa heliga skrifter även här – bibliofilupplagor av ”Skånska sillinläggningar” osv, – men dessa är bäst tillämpliga för grunderna och variationerna. Allt däremellan är fortfarande upp till var och en.
Och att lägga upp recept i princip meningslöst …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar