Fredagsmys

Att inte äta taco-buffé på fredag är väl som att inte åka till Thailand på semestern – oförlåtligt ofolkligt! Känner mig lite som en folkhemsrebell faktiskt, med färsk salsicca, blomkål och vattenkrasse på fredagsmenyn:

1 blomkålshuvud
3 färska salsicca-korvar
1 pepparfrukt (torkad eller färsk)
1 knippe vattenkrasse
4 blad rosésallad
1 bit lagrad peccorini-ost

Dela blomkålen i rosetter och sprinkla över lite olivolja. Rosta i ugn på 200° C (eller kör i ångugn 90° C m 100% ånga) ca 30 min eller till den är klar (ska vara tuggmotstånd). De sista fem minutrarna får vattenkrassen ligga med (det har varit en så mild höst och förvinter att vattenkrassen är finare än på flera år – jag blir nästan gråtfärdig när jag ser underverket. Glöm inte ta bort de grövsta stjälkarna.)

Under tiden blomkålen är i ugnen tar man skinnet av korven, skär i lagom bitar och bryner i olivolja. lägg på ett ugnsäkert fat och sätt i ugn på 175° C i ca 15 minuter. Har man blomkålen i vanlig ugn kan den och korven samåka.

När all börjar bli klart bryner man snabbt bitar av rosésallads-bladen i lite olivolja och blandar ihop med övriga sakerna i en salig röra. Hyvla över peccorino-osten. Kör man utan korv (fungerar lika bra) kan man ta den salta peccorino romana, annar funkar en vanlig sardo (tror jag den heter ...)

Äta ute i New York 2

Choklad och salvia.
Om nu temat denna Temadagens dag (får väl försöka iaf att beta av hela listan i år)är Äta ute i New York eller Amerikanska kockars knasiga koncept så har turen i vilket fall kommit till Lydia Matticchio Bastianichs "Felidia". Och om The Standard Grill är 1920-talsretro i lokal och personalens burberryrutor från topp till tå så är Lydias image pretentiös norditaliensk ("Lidia Cooks from the Heart of Italy") med understöd av en outsägligt lång vinlista, kock i Iron Chef, osv.

Var ganska snart vilse i pannkakan vad gäller vinet (kan bara druvsorter, hjäpligt, och har fö mitt luktsinne lätt avtrubbat av långvarigt missbruk av nässpray) men det blev definitivt pannkaka till dessert. Alltså Palacinche, lövtunna, ihopvikta till kuvertsaker, med fyllning av kastanjepuré, glacerade kastanjer och mörk choklad.(Vägrade den nästan lika långa som tjusiga grappalistan, för något till espresson, och bad om det värsta huset förmådde, helst det som finns i en dunk under bardisken ... Fick kvällens mest äkta leende på köpet.)

Huvudrätten var kalvkotlett med puré på potatis, karljohansvamp och svart tryffel och till det tändstickssparris med ruccola- och timjanspesto. Drack sommeliertipset, ett vackert åldrat Bardolino till.

Och så förrätten då, upphovet till rubben: Chokladravioli. Är själv ganska sparsam med choklad i annat än desserter, men gick på nyfikenheten här. Alltså, pastakuddar av en deg som var rejält smaksatt med kakao och en fyllning med ricotta och peccorino tror jag och mycket svartpeppar. Det som gjorde hela grejen och som höjde chokladsmaken till oanade höjder var dock den gamla vanliga salvia–smörkombon till, späda salviablad som fått puttra en stund i smör! Av ren nyfikenhet även här valde jag dock vinet till alldeles själv, en Pinot Bianco. Klockrent, men det var ren tur ...